Vem är egentligen bäst på att lära? Det är fråga som ställs – och besvaras något kontroversiellt – av Gethin och Gunnemark (Gethin, A & Gunnemark E, 1996. The Art and Science of learning languages). Förutom att de anser att det är den som lär sig som är bäst på att lära, säger de också att det är omöjligt för någon annan att bidra med mer än stötta lärandet. Åtminstone när det gäller språk.
På sätt och vis borde inte detta vara kontroversiellt. Pedagoger har väl länge konstaterat att den enda som kan lära sig något är den som lär sig. Men vi agerar inte efter detta. Istället beter vi oss ofta som att det är läraren som kan/vet och sedan ska eleverna suga i sig kunskapen bäst de kan. Vi använder oss i första hand av tekniken att läraren eller kursboken berättar hur det ligger till och sedan ska eleverna bearbeta detta på något sätt (genom att svara på frågor eller skriva arbeten).
Gunnemark och Gethin sätter fokus på effektiva sätt att lära sig språk och det är svårt att påstå att de inte vet hur det skulle kunna gå till, med tanke på att Gunnemark kunde översätta 45 språk och Gethin 16. Deras huvudtes bygger på att språk är olika och inte direkt översättbara. Varje ord har flera synonymer (och specifika karaktärsdrag) som en infödd talare inte har några som helst problem att skilja på. Vill man lära sig dessa hindras man om man tar för givet att det finns ett identiskt ord på det egna språket. Detta innebär att man, om ska lära sig ett språk över turistnivån, måste lära sig de nya orden i en ursprunglig kontext (höra en infödd tala eller läsa en text).
Därifrån går det ganska snabbt att inse att varje elev själv behöver studera originalkällan (texten eller talet). Det finns ingen genväg där läraren skulle kunna sammanfatta och leda rätt. Varje elev måste tänka varje mening som leder till lärandet själv.
Här dyker det upp något som alla pedagoger behöver fundera över: En full förståelse innebär att den som lär sig måste ha fått tänka varje tanke själv. Detta gäller inte bara språk. Jag menar inte att varje elev måste uppfinna hjulet själv, eller att vi alla måste tänka oss igenom alla vilseledande tankar som tidigare tänkare har tänkt. (Jag syftar på historien och hur förståelsen har utvecklats).
Samtidigt kan vi inte bara presentera slutsatserna, sammanfattningarna, modellerna. De är en kompaktversion att ett stort och komplicerat vetande, och eleverna behöver nysta i dessa bakomliggande antaganden själva. Exakt hur mycket ”extra vetande” behöver en elev för att en modell ska blir verklig och användbar? Tja, det beror på eleven, vad eleven ska göra och vad eleven vet sedan tidigare. Det är alltså individspecifikt.
Det här är ett reellt problem i dagens lustorienterade skola där elever snabbt väljer att göra något annat om de inte ligger precis rätt i sitt lärande. Lösningen? Den kan se ut på många sätt, men det första steget är att lägga fokus på dem som lär, en och en.
Hur hade skolan sett ut om man verkligen utgick från att det individuella lärandet skulle bli så effektivt och stimulerande som möjligt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar