Varför ska man ha just 200 ord i en konkret målformulering? Varför inte 150 eller något lite mer individanpassat så att alla elever kan känna sig duktiga och motiverade? Det här inlägget handlar om begränsningar i ett konkret formulerat mål.
I skola-11 är målen generellt uttryckta, eleven ska t ex ”ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att formulera sig och kommunicera i tal och skrift”. Detta (engelska åk 6) preciseras som att gälla: ”Presentationer, instruktioner, meddelanden, berättelser och beskrivningar i sammanhängande tal och skrift.”
OK. Hur ska man (du, jag, eleven…) veta vad det är som ska göras? Tja, om eleven ska uppnå nivå E ska han/hon: I muntliga och skriftliga framställningar av olika slag kan eleven formulera sig enkelt och begripligt med fraser och meningar. För att förtydliga och variera sin kommunikation kan eleven bearbeta, och göra enstaka enkla förbättringar av, egna framställningar. I muntlig och skriftlig interaktion kan eleven uttrycka sig enkelt och begripligt med ord, fraser och meningar. Dessutom kan eleven välja och använda sig av någon strategi som löser problem i och förbättrar interaktionen.
Min fråga blir då: hur många olika texter kan du komma på som skulle kunna uppfylla det här målet? Hur många olika tolkningar kan elever, lärare, skolinspektörer – you name it – göra av det här? Hur, och detta är helt centralt, ska man kunna hitta ett gemensamt språk så att vi alla är överens om huruvida eleven uppnått målet eller inte?
Så länge vi inte har konkretiserat och begränsat målet får vi följa vår magkänsla, eller hur? Vi kanske kallar den något annat, som pedagogisk kompetens, men så länge den inte är preciserad kan vi inte kommunicera med varandra om vad den består av. Och naturligtvis bygger bedömningen på något konkret: många olika händelser där läraren sett/hört eleven prata, diskutera, skriva eller vad det nu är.
Låt oss titta på de här situationerna, vad påverkar dem? Vi har lärarens pedagogiska kompetens. Läraren är med och skapar situationer där eleverna får möjlighet att uttrycka sina förmågor och läraren vet vad som är bra muntliga/skriftliga presentationer. Men vad mer påverkar bedömningen? Jag är säker på att du kan komma på minst tio olika faktorer – allt från elevens dagsform till gruppens dynamik, vädret, eller om klassen befinner sig i en ny miljö. Och, inte minst, lärarens egen dagsform, förväntningar och tidigare upplevelser.
Om man lägger ihop alla dessa faktorer inser man snabbt att den där magkänslan kan, via slumpen, ha hamnat hur fel som helst. Kanske inte oftast eller med de flesta av eleverna, men då och då, och hemska - men sanna - tanke, ofta med samma elev.
Konkretiseringen och begränsningarna hjälper oss genom detta problem. Om målet är precist blir det lätt för alla (elever och lärare) att se om det är uppfyllt eller ej. Oavsett om läraren/eleven har en dålig dag eller inte. Det blir också lätt att reflektera kring bedömningssituationen. Varför blev det såhär just idag? Vad/vem kan ha påverkat det här? Vad ska vi göra för att det ska gå ännu bättre nästa gång? Har man inte preciserat målet kan man inte ha den här diskussionen eftersom man inte riktigt vet om målet är uppfyllt. Handen på hjärtat: hur ofta vet en elev om hon/han har gjort det som förväntades? Direkt, när det händer? Och vad skulle hända om eleven omedelbart fick chansen att korrigera det som blev fel?
Det viktigaste är att eleven kan identifiera målet. Med skrivningen som är tagen direkt från skola-11 kan eleven inte det. Det är faktiskt, per definition, omöjligt. Däremot kan eleven omedelbart se om han/hon har skrivit en text med ett visst antal ord. En elev i sexan kan också mycket lätt identifiera konkreta kvalitetsmarkeringar som huruvida han/hon har använt punkt och stor bokstav, hur många ord som är felstavade, om vissa verb är använda i rätt form – förutsatt att eleven får verktyg att göra den typen av bedömningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar