Var mindre beräknande!

Det är dags att plocka upp matteundervisningen på metanivån och ställa oss frågan: vad är det vi behöver för matematisk kunskap idag?

Nästan all tid läggs på vad jag skulle kalla fingerfärdighet. Eleverna ska automatisera multiplikationstabeller och tiokompisar, och sedan träna upp sin beräkningsförmåga i de olika räknesätten. När eleverna blir äldre blir det allt mer kluriga beräkningar där man får 0 poäng om man tappar någon variabel eller gör något slarvfel på vägen.

Och vad ska vi ha det här till? Visst finns det en mening med att kunna göra enkla beräkningar i vardagslivet, men när är det viktigare än att veta hur man ska använda matematiken? Conrad Wolfram delar upp hur man använder matte i fyra steg:

1. Definiera vad du behöver veta, vilken fråga du behöver få svar på.
2. Bestäm vilken matematisk metod som lämpar sig för den frågan.
3. Gör din beräkning (fingerfärdighet eller dator).
4. Tolka resultatet tillbaks till vardagssituationen.

 Av de här är det nästan uteslutande steg tre som tränas i skolan. Vilket är absurt, eftersom det är det steg som är lättast att lösa med på annat sätt, t ex med hjälp av räknare/dator/telefon.

Jag disputerade i teoretisk ekologi vilket innebär att jag modellerade ekologiska problem med hjälp av matematik. Detta var under sent åttiotal och beräkningsprogrammen var betydligt svårare att hantera än nu. Jag gjorde en del av mina beräkningar för hand (men använde alltid datorn för att skapa bilder och diagram). Trots detta så var det steg 1,2 och 4 som krävde mest kunskap och energi, och definitivt det som jag kunde minst om när jag började. Jag hade klarat mig på betydligt lägre kunskaper i beräkning – och i dagsläget kan jag inte föreställa mig någon doktorand som skulle göra beräkningarna för hand.

I Lgr/Gy-11 lyfts också kunskaperna i steg 1,2 och 4 fram. De är en del av kraven för att få de högre betygen. Men i vilken utsträckning får eleverna träna på dem? Kolla själv i din skola – jag skulle bli förvånad om mer än 5% av tiden används till det. De flesta elever fastnar i beräkningarna, som de upplever som jobbiga och svåra. Elevernas motivation till att lära sig matte finns i de tre gömda stegen. Det är där de skulle kunna hitta situationer i sin egen vardag där de faktiskt kunde ha nytta av matte. Men de kommer aldrig så långt eftersom vi envisas med att se beräkningarna som basen.

Men hur vet vi det? Varför är beräkningarna basen, något som måste vara automatiserat innan vi kan börja fundera över vad vi ska ha matte till? Om man tänker tillbaks till beräkningarnas gryning, hur skulle beräkningar någonsin ha kunnat bli till, om det inte först hade börjat som ett problem, en fråga?

Vill vi att eleverna ska bli nyfikna och motiverade att lära sig beräkningar behöver vi börja hos dem – inte i en mattebok. Låt beräkningarna bli ett hjälpmedel till att nå ett mål och inte målet i sig. För om ska vi vara helt ärliga: hur sexigt är det att lära sig att göra något som den billigaste telefon gör snabbare och mer rätt?

Här är tips på hur man kan jobba med alla stegen och få motiverade och intresserade elever.