Vetenskapen går långsamt framåt – eller? För hur kan det annars vara så att fenomen som studerats i mer än trettio år fortfarande inte har sipprat ut i skolorna? Som till exempel hur föreläsningar fungerar. Efter att ha läst Chalotta Wastes blogg om hur elever lär sig, funderar jag på hur vi ser på själva lärprocessen. I praktiken beter vi oss ofta som om läraren sitter inne med en kunskap som ska ges, eller överföras, till eleverna. Till exempel så pratar lärare fortfarande större delen av de flesta lektioner. Trots att forskning visar att det är ett jämförelsevis dåligt sätt att stötta lärande.
Inte ens den mest positiva hållning till vad man kan lära sig under en föreläsning kommer fram till en högre siffra än ca 45% av innehållet (mätt i direkt anslutning till föreläsningen). Jämför det med de 71% som blev resultatet av ett interaktivt lärande (i denna undersökningen var siffran för föreläsningarna 41%).
Egentligen tycker jag att vi inte borde behöva den här forskningen för att inse hur begränsad effekten av en föreläsning är. Det räcker med ett enkelt resonemang: en föreläsning måste utgå från att alla åhörare får höra samma ord. Oberoende av intresse, tidigare kunskap, minneskapacitet, dagsform osv. I en föreläsning kan vi inte anpassa oss så att var och en kan ta del av allt som sägs. Och inte heller veta vem som har tagit till sig vad. Om man sedan vill fylla på kunskapsluckorna har man alltså ingen aning om var man ska börja.
Det finns ett enkelt sätt att själv börja fundera över föreläsningen som lärandeform: nästa gång du är på en föreläsning, prova att skriva ned vad du kommer ihåg en vecka senare (utan att kika på eventuella anteckningar). Jämför sedan detta med hur många saker du själv tar upp om du håller en lika lång föreläsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar