Det är en lektion i franska. Klassen får skriva ned de sju veckodagarna på var sin lapp. Läraren skriver namnen på tavlan. Läraren läser före och klassen efter. Sedan tar läraren bort ett namn, och hela klassen får läsa namnen igen. Och så tar läraren bort två namn. När klassen så småningom har sagt alla veckans namn utan stöd från tavlan får var och en prova att läsa upp veckans dagar. Högt. Efter varandra. När en halvtimme har förpassats på detta vis säger läraren att eleverna nu kan namnen på de sju veckodagarna. Och det är bra eftersom de kommer att ha förhör på detta nästa lektion. Året är 2012.
Det som skrämmer mig är inte att det faktisk skulle ta ett helt år att komma i närheten av en ettårings ordförråd. Jag kan inte tro att detta är typiskt för varken den nya läraren eller språklärarkåren i stort. Nej, det som skrämmer mig är att det är ännu en i raden av historier som pekar på att just språkundervisning verkar leva i en egen bubbla. Denna bubbla tycks flyta runt utan kontakt med tiden.
Brukar inte den allra vanligaste språklektionen, i likhet med hur det var på sjuttiotalet, se ut så här:
Läxförhör (tar mellan en kvart och halva tiden av lektionen), läsa nya texten, gå igenom glosorna och eventuell grammatisk regel. Detta blir den nya läxan. Slut på lektionen.
På vilket sätt hänger detta ihop med modern språkforskning?
Tänk om språkundervisningen istället byggde på hur vi lärde oss prata vårt första språk!
Den tanken har Amorey Gethin och Erik V Gunnemark beskrivit i ”The Art and Science of Learning Languages”
1. Godtagbart uttal
2. Grammatikkunskaper för enkla samtal
3. Åtminstone 200-300 av de viktigaste orden (utantill)
4. Åtminstone 25-50 vardagsuttryck o.d. (också utantill)
Därefter jobbar man vidare genom att använda språket (samtala, läsa, lyssna) och tar in ord och meningsbyggnader passivt (dvs utan att råplugga glosor eller grammatik).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar